Så har jag C. som har ändrat så mycket hos mig. Han finns där varje dag. han lyssnar på alla mina knepiga och skumma tankar och ger respons. jag förstår inte hur han orkar, men på nåt sätt så gör han. och jag är evigt tacksam. när jag behöver prata så vänder han örat till, när jag behöver närhet så håller han om mig och när jag behöver vara ifred så ger han mig andrum.
Detta skrev jag i januari 2013.
idag är jag inte vän med C längre. vi pratar inte.
tänk så mycket som kan förändras på bara ett år.
då var han mitt ljus. han gjorde mig lycklig. väldigt lycklig var jag då.
idag är jag också lycklig. men utan honom.
och ja, det är klart jag saknar honom. hur kan man inte sakna någon som är perfekt ?
min poäng ? - vi måste lära oss att leva för stunden och att älska vad vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar