jag minns när vi började prata, och du betyde ingenting. du var ingen. det känns dock som evigheter sen. det var aldrig meningen att du skulle betyda något, det var aldrig meningen att jag skulle längta såhär efter dig, dina ord och din närhet. men nu gör jag det. det var inte meningen, men det hände.
för varje dag som går, så tycker jag om dig mer och mer.
jag vet inte ens om detta är vad jag vill. kanske för att jag är så rädd att jag ska tycka om dig, öppna mig, vänja mig vid att ha dig med mig, din trygghet och att du sen ska lämna mig och såra mig..
du är bäst, och jag tror alltid det bästa om dig, du får inte tro något annat.
men jag vet att du förstår hur jag tänker angående detta också. fina du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar